Lund–Trelleborg Järnväg, förkortat LTJ, koncessionerades i början av 1870-talet och öppnades för trafik år 1875. Banan sträckte sig från Lund söderut via viktiga knutpunkter som Staffanstorp och Svedala innan den nådde slutstationen i Trelleborg. Denna järnväg spelade en avgörande roll för transporten av jordbruksprodukter, i synnerhet sockerbetor, och gav Lund en direkt tillgång till hamnen i Trelleborg som var en viktig port mot kontinenten. Under de första decennierna fungerade LTJ som ett självständigt och framgångsrikt privat järnvägsbolag som band samman inlandet med kusten.

Behovet av en mer effektiv administration och ett sammanhängande trafiksystem ledde sedermera till bildandet av Landskrona–Lund–Trelleborg Järnväg, förkortat LLTJ. Detta bolag bildades år 1919 genom en fusion av LTJ och Landskrona–Kävlinge Järnväg. Genom denna sammanslagning skapades en genomgående trafikled som sträckte sig från Landskrona i nordväst, via Kävlinge och Lund, ner till Trelleborg i söder. LLTJ blev därmed en av de viktigaste enskilda järnvägarna i Skåne och täckte en stor del av regionens industriella hjärta. Trots sammanslagningen brottades bolaget, i likhet med många andra privata järnvägar under 1920- och 30-talen, med ekonomiska utmaningar till följd av ökad konkurrens från vägtrafiken.

Denna utveckling kulminerade år 1940 då hela LLTJ-systemet förstatligades och införlivades i Statens Järnvägar. Efter förstatligandet började järnvägens betydelse gradvis att minska, särskilt på sträckan mellan Lund och Trelleborg. Persontrafiken på den gamla LTJ-linjen avvecklades i etapper under 1960-talet och upphörde helt 1970.

Stationer: Landskrona, Häljarp, Saxtorp, Annelöv, Dösjöbro, Dagstorp, Kävlinge, Lackalänga, Vallkärra, Lund, Hospitalet, Staffanstorp, Klågerup, Holmeja, Bökebergsslätt, Svedala, Marieberg, Alstad, Fjärdingslöv och Trelleborg Nedre.